Granskning av “Bör man tro på treenighetsläran” del 2
Tertullianus
Tertullianus föddes i mitten av 100-talet, kring 160 e.Kr i Kartago, vilket under samtiden var ett betydande kulturellt och akademiskt center i Väst. Han undervisades i grammatik, retorik, litteratur, filosofi och juridik. När han vistades i Rom kom han i kontakt med den kristna rörelsen, men det var först mot slutet av 100-talet som han konverterade.
Enligt WT menade Tertullianus att:
Han sade: Fadern är inte densamme som Sonen (en annan), eftersom han är större; eftersom han som avlar inte är densamme som han som föds; han som sänder inte densamme som han som är sänd." Han sade också "En gång i tiden fanns inte Sonen...Före allting var gud ensam."
Bör man tro på Treenigheten? s. 7
Det är väldigt intressant att WT har valt just Tertullianus i sina försök att bevisa treenighetslärans ogiltighet, speciellt eftersom Tertullianus kanske var den första Latinska författaren som använde begreppet "Treenig" (trinitas) för att beskriva Gud.
Eftersom Tertullianus dels skrev väldigt många verk som fortfarande finns kvar och dels på grund av ofullständigheten i citaten blir det åter igen svårt att härleda var de har hämtat citatet från. Vi får istället åter igen nöja oss med att undersöka om Tertullianus verkligen förnekade att Jesus var Gud.
I verket "Mot Praxeas" kritiserar Tertullianus de som menar att Gud endast är en person, Fadern är för Tertullianus inte Sonen, de båda är skilda personligheter. Likt många kyrkofäder inleder han skarpt och kompromisslöst:
Djävulen har på olika sätt rivaliserat och kämpat mot sanningen. Ibland har hans mål varit att förstöra sanningen genom att försvara den. Han vidhåller att det endast finns en Herre, den Allsmäktige Skaparen av världen, så att han utifrån denna enhetsdoktrinen kan fabricera ett heresi.
Han säger att Fadern själv kom ner till jungfrun, själv föddes av henne, själv led, ja att han själv var Jesus Kristus. Här har den gamle ormen försagt sig, eftersom när han frestade Kristus efter Johannes dop kallade han honom för "Guds son", vilket indikerade att Gud hade en Son... och igen [sade han] "Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar" - vilket utan tvivel refererar till Fadern - "och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten."...
Mot Praxeas, kapitel 1
Därefter fortsätter Tertullianus att fördöma Praxeas som djävulens hantlangare för allt osåt han orsakat i Rom, fram till kapitel 2 där han återgår till att förklara Guds natur:
Men vi tror hursomhelst som vi alltid har gjort (och ännu mer så eftersom vi har blivit bättre lärda av Hjälparen som leder alla människor till sanningen) tror att det endast finns en Gud, men under följande förutsättningar:
Gud har också en Son, Hans Ord, som har utgått från Han själv, genom vilken allt har skapats och utan ingenting skulle ha blivit till. Han tror vi har blivit sänd av Fadern till jungfrun - och han har fötts av henne - både som människa och Gud - Människosonen och Guds son, som har kallats vid namnet Jesus Kristus. Vi tror att han har lidit, dött, blivit begraven, enligt Skrifterna, och efter att han uppstigit igen - genom Fadern - återtogs till himlen, sittandes vid Faderns högra hand och att Han kommer tillbaka för att döma levande och döda.
Han sände också Hjälparen från himlen enligt Hans egna löfte, Den Helige Anden, Hjälparen, den som helgar tron för de som tror på Fadern och på sonen och på den Helige Anden. Att denna trons regel har getts vidare från begynnelsen av evangeliet, till och med innan de äldre heretikerna, mycket tidigare än Praxeas, en skojare av gårdagen, kommer bli tydligt både på grund av latheten som kännetecknar dessa heresier men också från den nyare Praxeas novell-liknande karaktär.
Enligt denna princip måste vi hädanefter hitta ett antagaden som har samma kraft mot alla heresier - vad än de må vara - [Detta antagandet är] att det som var först var sant, medan det som är kom senare är oäkta. Men samtidigt som vi håller denna princip intakt måste det finnas möjlighet för att granska heretikernas påståenden, med hjälp av olika personers skydd och instruktioner, så att inte alla perverteringar av sanningar fördöms enligt förutfattade meningar utan att ha undersökts. Detta gäller speciellt i fallet av denna heresi som säger sig vara den rena sanningen i det att man inte kan tro på Endast En Gud, på något annat sätt än att säga att Fadern, Sonen och Den Helige Ande är samma person.
Mot Praxeas, kapitel 2
Tertullianus försvarade alltså treenighetsläran mot de som menade att det endast finns en person i Gud. För Tertullianus är detta befängt, Skriften ger tydligt vittnesbörd om att "Han som kallats vid namnet Jesus kristus" föddes både som "människa och Gud" och samtidigt är skild från Fadern och Den Helige Anden.
Vidare talade Tertullianus om "den trinitariska ekonomin", som är ett välkänt begrepp än idag:
Detta [händer] (att folk blir chockerade av treenighetsläran, förf. anm.) eftersom de inte förstår att även om han endast är den ende Guden måste Han ändå tros på inom Hans egna οἰκονομία (eonomi, förf anm.). Den numeriska ordningen och fördelningen av Treenigheten antar de vara en splittring av enheten, när Enheten [egentligen] härleds av Treenigheten, utifrån sitt egna själv är [den], och är så långt från från att bli tillintetgjord att den faktiskt stöds av den.
De slänger det ständigt mot oss, att vi predikar två eller tre gudar, medan de ger sig själva beröm för att tillbe den Enda Guden, precis som om irrationella slutsatser av Enheten själv inte producerade heresi...
Mot Praxeas, kapitel 3
Det råder alltså inget tvivel om att Tertullianus trodde att Jesus Kristus var den Allsmäktige Guden, han använde till och med explicit begreppet "treenig".