Granskning av ”Bör man tro på treenighetsläran” del 2
Inledning
I den första delen av granskningen av Watch Towers Bible and Tract Societys (WT) publikation "Bör man tro på treenighetsläran? Är Jesus Kristus den allsmäktige Guden?" (1989) undersöktes WT:s bruk av referenser. I artikeln kunde det konstateras att WT manipulerar olika källor för att få deras åsikter att framstå som välgrundade.
I denna andra del av granskningen kommer fokus att hamna på WT:s påståenden om att de tidiga kyrkofäderna så som Justinius Martyren, Ireanus och Clemens av Alexandrinus menade att Jesus Kristus inte var Gud.
WT sätter likatecken mellan att kyrkofäderna verkade formulera en slags inneboende hierarki i en prototypisk treenighet med att de inte alls trodde på treenigheten, och ännu mer specifikt Jesus Gudomlighet. Faktum är kyrkofäderna formulerade tidiga formler för treenigheten, grundade i Skriften, som kyrkan senare raffinerade och utlade. Utan dessa tidiga teologer skulle kanske inte treenighetsläran ha förtydligats så pass tidigt som den gjorde.
Det som följer är en kort undersökning av vad sex olika kyrkofäder skrev enligt WT, jämfört med kyrkofädernas egna skrifter. Kyrkofädernas teologi kommer inte att diskuteras på något uttömmande vis utan fokus ligger på deras syn på Guds natur, med huvudfokus "Är Jesus Gud?".
Länkar till alla kyrkofädernas skrifter som citeras finns längst bak i arbetet för den intresserade. Alla texter av kyrkofäderna som är på svenska är mina egna översättningar.
Justinus Martyren
Om Justinus Martyren skriver WT följande:
De förnicenska fäderna hade kommit att erkännas som de ledande religiösa ledarna under de första århundradena efter Kristi födelse. Det de lärde är av intresse. Justinus...kallade Jesus i hans föremänskliga tillvaro en skapad ängel som är "någon annan än den Gud som danade allt". Han sade att Jesus var underordnad Gud och "aldrig gjorde något annat än det som Skaparen...bjöd honom att göra och säga".
Bör man tro på treenighetsläran, s. 7.
Vilket av Justinus verk de citerar är lite oklart, men det rör sig troligen om ”Dialog med juden Tryphon” (Προς Τρύφωνα Ιουδαίον Διάλογο), i vilket Justinus för en teologisk/apologetisk dialog med en Jude vid namn Tryphon. I verket utvecklar han bland annat sina tankar kring Guds natur. För Justinus blir Logosbegreppet centralt och han utvecklar det rätt så ingående.
I det 55:e kapitlet ber juden Tryphon att Justinus ska bevisa att Jesus är Gud, utan att använda metaforer (notera att Justinus agenda är att bevisa att Jesus är Gud). Tryphon sager att Skriften beskriver visa saker, t.ex. solen och månen som “gudar”, inte eftersom dessa ting faktiskt är gudar, utan för att andra folk kallar dem för gudar. Men Skriften lär oss att endast Gud är Gud och Herre och alla andra gudar är endast ansedda som sådana, trots att de egentligen inte är gudar. Tryphon säger att det är därför Guds Ande har ingivit David att skriva att nationernas gudar är demoner (se t.ex. Ps 106:3). Därför, säger Tryphon "fördömer Gud alla som tillber dem med en förbannelse". Underförstått är alltså att alla som dyrkar Jesus som Gud hamnar under denna förbannelse.
Justinus inleder sitt svar med en oerhört skarp ton. Den observante läsaren har säkert redan noterat att WT:s åsikter inte verkar finnas representerade hos Justinus, de liknar mer den judiske Tryphons åsikter. Justinus svar till Tryphon kan tillika ses som ett svar på WT:s påståenden om att Jesus inte är Gud:
Justinus: Jag ska inte nämna dessa bevis, Trypho, vilka jag är medveten om - att de som tillber dessa idoler och liknande är fördömda, utan endast sådana bevis som ingen kan motbevisa. Detta kommer att verka konstigt för dig. Trots att du läser dem varje dag - av detta förstår vi att - på grund av din ondska har Gud förnekat dig förmågan att urskilja visheten i Hans Skrifter, men det finns ändock några undantag: Enligt nåden av Hans tålamod, som Jesaja sade, har han lämnat ett frälsningens frö, så att ditt släkte inte blir fullständigt tillintetgjort, likt Sodom och Gomorrha. Var därför uppmärksam på vad jag ska säga - som kommer från de heliga Skrifternas vittnesbörd - som inte behöver utläggas utan endast höras.
Dialog med juden Tryphon, kapitel 55, förf. övers.
Justinus skriver helt enkelt att Skrifternas vittnesbörd om Jesus gudomlighet är rätt självklara och att Tryphon (likt WT) kommer att möta sin dom om de inte lyssnar noggrant på honom. Justinus fortsätter sin argumentation med att helt enkelt berätta några välkända berättelser från Skriften. I kapitel 56 nämner han om de tre männen som visade sig för Abraham och kallades för "Gud" och argumenterar utifrån detta att "Han som visades för Abraham och Jakob och Moses och som kallas för Gud är distinkt från Han som skapade alla ting - numeriskt menar jag, inte distinkt i sin vilja - för jag menar att Han aldrig vid någon tidpunkt har gjort något annat än Han som skapade världen - och över vilken det inte finns någon Gud - inte har önskat Honom att både göra och engagera sig själv i."
Därefter fortsätter Justinus att med utgångspunkt i Skriften förklara för Tryphon att Gud verkar vara numeriskt större än ett, samtidigt som det endast finns en Gud. Justinus verkar bygga vidare på en judisk föreställning om att Guds Ord och Gud själv både är skilda från varandra samtidigt som de är ett. "När vi utger något ord då skapar vi det - inte genom att dela - och på så vis reducera ordet som fortfarande finns kvar i oss när vi yttrar det.", skriver Justinus. Han utvecklar tanken vidare:
Justinus: ...Det är precis som det vi bevittnar när en eld inte blir förminskad när den har tänt en annan eld, utan förblir den samma, och den eld som har tänts verkar existera för sig själv, utan att för minska det som den kom från. Vishetens Ord, som själv är denne Gud, sprungen ur Fadern av alla ting och Ord och Vishet och Makt, och härligheten av Skaparen vittnar för mig när han säger följande ting till Salomo...
Dialog med Tryphon, Kapitel 61, Justinius tal
Därefter citerar Justinus Ordspråksbokens 8:e kapitel:
Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan.
I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,
innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,
när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.
När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,
när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,
när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,
då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,
jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna.
Hör nu på mig, mina barn.
Lyckliga de som följer min väg.
Lyssna till mina förmaningar och bli visa,
förkasta dem inte.
Lycklig den människa som hör på mig,
som vakar vid min dörr dag efter dag
och väntar vid min tröskel.
Ty den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.
Men den som försmår mig skadar sig själv,
de som hatar mig älskar döden.
Ord. 8:22-36, Bibel 2000
Enligt Justinus ska denna text alltså förstås som att Visheten är synonym med Gud och "skapa" innebär inte en handling som skulle göra Visheten skild från Gud själv (som nämnt tidigare), utan Visheten existerar både i Gud och är numeriskt distinkt från Gud, som ett ord vi har i vårat sinne och sedan yttrar - blir Ordet både numeriskt större än ett samtidigt som det är ett.
Justinus drar vidare på temat och säger explicit att Kristus, som var känd som Visheten för Salomo är Gud själv:
Justinus: Men om du visste, Tryphon, att Han som en gång kallades Ängeln av det stora rådet, och en Människa av Hesekiel och människosonen av Daniel och ett barn av Jesaja... och Visheten av Salomo...och hörnstenen och Guds son, då skulle du inte hädat Han som nu har kommit och blivit född, lidit och uppstigit till himlen; Han som också ska komma igen, och då ska dina tolv sammar sörja. Om ni hade förstått det som har skrivits av profeterna skulle ni inte förneka att han var Gud, Son av den ende ofödda, obeskrivbara Guden.
Dialog med juden Tryphon, kapitel 126
Justinius proklamerade alltså väldigt tydligt att Jesus var Gud, han försöker till och med i det citerade verket att bevisa detta för Tryphon. Precis som i den förra artikeln märker vi den tydliga karaktären av halvsanning i WT:s citat. Justinus skriver ju trots allt att Jesus var en ängel, skapad, samt att han gjorde allt som Fadern ville. Men dessa påståenden är länkar i en argumentativ kedja vars slutsats är att Jesus Kristus är den allsmäktige Guden - och Gud verkar vara flera till numret, men en till viljan. Justinus presenterar alltså en tidig formulering av det som kom att kallas för treenighetsläran. Den är av naturliga anledningar inte lika tydlig och utsvarvad som senare formuleringar, men de tre elementen, Fadern, Sonen och Den Helige Ande finns definitivt där.
Tack vare det manipulerade citatet får WT det att verka som att Justinus - i ett verk där han har som agenda att bevisa för Tryphon att Jesus är Gud - menar att Jesus inte alls är Gud. Man kan alltså på goda grunder avfärda att Justinus skulle kunna användas för att styrka WT:s dogmer.