10. Reflektioner

 

Cur Deus Homo är ett kort men väldigt djupt verk som väcker många tankar kring allt från ontologi till kristologi  och antropologi. Verkets inledning sätter en djup klang: Först måste vi tro och sedan söka förstå vår tro med förnuftet. Redan i inledningen utmanas läsaren att ifrågasätta modern ontologi som snarare grundar sig i tvivel än i tro (jmf. Nietzsche och Foucault).  Att tro är ett sätt att förstå och tron blir således en förutsättning för förståelse av verket.

I vissa resonemang märker man tydligt att A. tillhörde en annan tid med andra influenser. Fokuseringen på "det perfekta talet" i det himmelska riket och hur människor används för att ersätta de fallna änglarnas tal är knappast en framtonad teologi idag. Tanken om hur människorna ska ersätta änglarna kommer ursprungligen från Augustinus:

"...mankind, who constituted the remainder of the intelligent creation...should be in part restored, and should fill up the gap which the rebellion and fall of the devils had left... And thus the Jerusalem which is above, which is the mother of us all, the city of God, shall not be spoiled of any of the number of her citizens, shall perhaps reign over even a more abundant population.."[2]

Anselm bygger vidare på detta och låter det bli en grundsten för att visa hur Guds frälsningsmetod var den enda logiska i förhållande till Guds intention med himmelriket. Men det A. inte gör är att visa på varför det med nödvändighet behöver finnas just ett perfekt tal. Ett motargument skulle kunna vara att man då förringar Guds allvetande. En kontring på detta kunde vara exakt samma argument, att Gud förringas så att vi lättare kan greppa honom med vårt förnuft.

En annan svaghet i A:s argumentation är att han målar upp två alternativ för att återställa Guds ära, den ena är straff och det andra är att återbetala äran med ränta. Han ger dock aldrig en beskrivning på vad ett lämpligt straff är. Kristus död kan likaväl ses som ett ställföreträdande straff (Gal 3:13), men ingen motivering ges till varför detta inte är fallet. Kristus dör endast på grund av att han lever rättfärdigt, vilket provocerade människor till den grad att de valde att mörda honom. När hans liv så blev fullbordat belönades han och gav vidare belöningen till människans släkte.

Ytterligare en intressant fråga är huruvida A:s soteriologi är kompatibel med synen att Kristus tog på sig världens synd. A. betonar Kristus renhet. Till och med Maria blev fullkomligt ren genom en tidsparadox. Frågan blir då hur Kristus kan ta på sig världens synd, om det krävs att både hans mänskliga och Gudomliga natur är ren vid offret?  Detta tvingar i bästa fall fram en väldigt speciell allegorisk läsning av soteriologiska texter så som Gal 3:13, Jes 53 och 1 Pet 2, där det framgår att Jesus  faktiskt tog på sig synden, eller "blev ett med synden" (2 kor 5:21). A:s soteriologi har alltså ett överdrivet rent fokus som inte gör hela den bibliska uppenbarelsen till rätta.

En annan argumentationslänk som är svag är huruvida Gud med nödvändighet behöver göra någonting. A. menar att Gud har en slags frivillig inneboende underordning. På så sätt följde Kristus Fadern med nödvändighet. Handlingarna motiveras av Guds rättvisa. Ifall Gud inte kräver återbetalning för den ära som han har rånats från skulle Gud besitta en intern svaghet. (I:XIII) På samma sätt skulle Gud aldrig ljuga eftersom det kränker hans rättvisa. (I:XII)

Resonemanget har tre huvudsakliga problem. För det första antyder det att Gud inte är helt suverän då han trots allt inte av ren godhet kan förlåta en synd. Det är problematiskt att orätten skulle bli friare än rätten, men det är också problematiskt att Guds nåd reduceras på ett sådant sätt att den i grund och botten är juridisk.  För det andra betyder ett villkorslöst förlåtande av synd inte med nödvändighet att Gud inte gör någon skillnad mellan de som är skyldiga och de som är oskyldiga. Man skulle kunna vända på argumentet och påstå att en förlåtelse av synd i sig själv är just en sådan distinktion, då de utan skuld inte behöver någon förlåtelse.

För det tredje förutsätter A. att Gud är bunden av rättvisa och lag på samma sätt som en människa är. Men i 2 mos 1 sägs det t.ex. att Gud välsignar barnmorskorna som ljuger. I 1 mos 5 berättas det om Henok som levde i gemenskap med Gud och därför hämtades av Gud och aldrig dog. I Matt 18:23 berättar Jesus om hur en tjänare av medlidande får sin skuld efterskänkt. Den som inte följer hans exempel kommer att få ett straff utdelat av Gud. Det finns alltså bibliska texter som talar om förlåtelse och undantag, men ur A:s perspektiv finns det inga undantag för hur nåden förmedlas.

Samtidigt har verket en attraktiv stilfullhet där en slags symmetri målas upp i frälsningshistorien. Genom kvinnan faller människan och genom kvinnan upprättas människan. Människan förleds av en (ond) hjälpare till synd och leds till frälsning av en (god) hjälpare. A. lyckas också på ett intressant sätt att förklara varför de fallna änglarna konsekvent är och förblir fallna. Deras frälsning är genom deras natur omöjlig och därför är deras fallenhet konstant. Verket är konsekvent, sammanhängande och tankarna attraktiva, men som sagt inte utan sina brister.

 

 Litteraturförteckning

Anselm, St. 2012. Cur Deus Homo: "Why God Became Man". 1. u.o. : Fig books, 2012. s. 97. 978-1-61979-507-5.

Shaw, J. F. 1887. Nicene and Post-Nicene Fathers, First Series. [red.] Philip Schaff. Buffalo : Christian Literature Publishing Co., 1887. Vol. III.