St. Anselms Cur Deus Homo
5. Det perfekta talet och änglarna
A. anser att de änglar som föll från himlen måste ersättas för att himmelriket ska uppnå sina designmål. "Det perfekta talet" av själar i himlen blir således en aktuell fråga. Nyskapade änglar kan inte ersätta de fallna, eftersom de skapas utan synd. Det enda som kan ersätta de fallna är människor. (I:XVI-XVII) Frågan blir då huruvida det finns ett begränsat antal platser i himmelriket och i vilken mån de finns kvar. Efter en längre diskussion konstaterar A. att Människan skapades inte för att ersätta änglarna som föll på grund av att (1)Ifall människan inte skapades för sin egna skull skulle hon bli överflödig. (2) Människan skulle ha en ohelig glädje i änglarnas fall. Ifall människan inte hade syndat skulle Gud endast behöva vänta tills de hade nått sitt fullständiga tal. Men nu syndade människan och synden genomträngde hennes väsen och fördes vidare. Det perfekta talet var för A. inte ens fullbordat i och med änglarnas skapelse. (I:XVIII) Genom detta blir det en logisk följd att Gud inte väljer straffet och istället begär försoning.
6. Syndens bot
Syndens bot ska vara proportionelig med synden, men människan är inte kapabel till att ge Gd något som han inte redan har. När människan ber, förnekar sig själv, har ett ödmjukt hjärta och så vidare då ger hon endast Gud någonting som redan rättmätligen är hans. A. konstaterar att eftersom människan är skyldig Gud allt, även när hon inte syndar, då har hon inget alls att betala sin synd med. (I:XX) En människa som är bunden av synd kan inte upprättas. Människans fall var att hon blev erövrad av Satan och underordnade sig honom istället för Gud. För att försonas med Gud skulle hon behöva besegra Satan själv. Men människan böjde sig för Satan medan hon var odödlig och stark, vilket hon inte längre är och därför är det en del av den mänskliga situationen att vara oförmögen till att upprätta sig själv. (I:XXII)
Människan satte sig villigt i en situation hon inte kunde ta sig ut ur. Gud väljer att inte skänka efter skulden eftersom detta skulle innebära att människan blev lycklig på grund av hennes synd, vilket blir motsägelsefullt i förhållande till den gudomliga rättvisan. (I:XXIV) Människan kan alltså enligt A. varken betala sin skuld eller frilösas från den.
7. Fullbordandet genom inkarnationen
A. skriver att Gud kommer att fullborda sin intention med den mänskliga naturen. Människan var odödlig och hennes natur har en helig aspekt eftersom hon skapades för att känna lycka i Guds glädje. A. tror att den uppståndna människan har en kropp likt den vi har idag. Gud kommer helt enkelt att fullborda sin design. (Bok II:I-IV) B. invänder med att att Gud med nödvändighet måste offra sig och att detta leder till att vi inte borde tacka honom. Men A. tänker sig att det snarare handlar om en frivillighet inom vilken Gud gör det nödvändiga. Guds handlande blir en följd av hans karaktär och hans oföränderliga godhet och därför är han värd allt pris och lov. (II:V)
Men för att människan ska fullbordas krävs inte bara frivillighet. Människans natur kräver ett pris som är större än vad allt universum kan ge, eftersom universum som standard är skyldig att ge Gud allt. Den enda som kan ge Gud ett sådant offer är Gud själv. Men om inte en människa ger offret upprättas hon inte. Alltså drar A. slutsatsen att endast en Gudmänniska kan ge offret som kan upprätta mänskligheten. (II:VI)
Denna Gudamänniska måste både besitta en perfekt mänsklig och en perfekt gudomlig natur, de kan inte skifta eller föda fram en hybrid som inte bevarar de ursprungliga naturerna helt. Båda naturer måste vara intakta samtidigt för att offret ska kunna betalas. (II:VII) För detta behövde Gud en som tillhörde Adams ras och misstag. Jungfrufödseln gjorde det mer nobelt och det skapar en symmetri i den mänskliga situationen där både fall och upprättelse kommer från kvinnan. (II:VIII) A. skriver att för att undvika olämpligheter, såsom att om Fadern inkarneras så blir han sitt egna barnbarn, så inkarneras Sonen. (II:IX)