Hegel och rationaliteten

Vad är egentligen en människa? En abstrakt fråga för vissa men samtidigt en kraftfull fråga som formar mer än vad man kan tro av våra val och vårt liv. Är människan ett djur bland många andra? Något unikt? Eller är det kanske du som är människan och andra är blott gestalter som rör sig i periferin? Vad människan är utgör en hörnsten i de allra flesta tro- och livsåskådningar, om inte alla.

Marx levde under merparten av 1800-talet då en mer klassisk människosyn fortfarande var starkt betonad. För att skrapa på ytan av vad detta innebär skulle vi behöva skriva någon hyllmeter av litteratur så här kommer endast de väldigt grova och förenklade dragen att redovisas.

Tankesättet karaktäriserades av en rad olika hierarkier som rangordnades från död materia till levande varelser. Detta refererades till som "varats stora kedja". Detta känns kanske igen eftersom det med tiden kom att omtolkas till en slags kedja av utveckling från mindre- till mer avancerade liv och kulturformer.

Marx skilde sig på vissa sätt från mer klassiska syner på människan men en viktig del av förståelsen av Marx är att han ofta skrev i polemik mot andra personer. En viktig gestalt som kan hjälpa oss att förstå det banbrytande med Marx återfinns i den kända filosofen Friedrich Hegel (1770-1831).

I korthet hade Hegel två centrala begrepp, idé och ande. "Ande" stod för en slags nedärvd essens som förde världshistorien vidare mot ett slutgiltigt mål (t.ex. Guds plan med världen) vilket kunde yttra sig i personligheter som Napoleon men också ta andra former. "Idé" stod för förnuftet som Hegel menade var historiskt och växer allt mer i takt med att historien fortskrider. En tanke bygger vidare på en annan och idéerna reflekterar på så sätt mer och mer ett antal universella kategorier. Så formas världen allt mer efter dem. Men världen formar också våra idéer så det finns en slags växelverkan däremellan. Vad som är "förnuftigt" eller "vettigt" formas alltså av utvecklingen av idéer som i sin tur formar världen.

Prof. Gavin Kitching beskriver det hela med en lustig liknelse om infrastruktur (min övers.):

Varför har vi inte, som exempel, ett [infrastruktur-]system där varje individ får en stor bulldozer eller tank. Då kunde varje person ta sig till jobbet via den mest direkta vägen möjligt snarare än via fixerade rutter [som vägar och kollektivtrafik ger]. Varje morgon kunde arbetslag invänta för att begrava de döda... medan andra arbetare inväntade att reparera byggnaderna som var förstörda. Varje morgon kunde processen upprepas. Varför gör vi inte detta? Svaret är så uppenbart att det inte behöver yttras. Vi har inte detta system eftersom det inte är rationellt... Det skulle vara slösaktigt och destruktivt...Med andra ord gör den fysiska organiseringen av våra städer fixerade rutter till ett resonabelt system...Städernas fysiska organisering är ett förkroppsligande av mänskligt förnuft satt i arbete...

Karl Marx and the Philosophy of Praxis, G. Kitching. (2015, Routledge) s. 16

Med andra ord finns det en rationell tanke som har format städerna och denna tanke gör vissa saker rimliga och andra saker orimliga. I en annan värld kanske städer hade varit en ring av hus och industrier, omgiven av terränglandskap och då skulle det vara mer rimligt med andra typer av fordon än bilar.

Det alla människor har gemensamt är dels detta förnuft och förnuftet är förankrat i de universella kategorier som är gemensamma för alla människor. Detta skulle innebära att t.ex. en staty föreställande en kvinna är ett förkroppsligande av en eller flera universella kategorier, t.ex. "kvinna" och "skönhet".

Förkroppsligandet av de universella kategorierna kallade Hegel för "objektifiering". Infrastruktur som i exemplet ovan var en objektifiering av idéer som t.ex. resa, kommunikation och gemenskap. Men för Hegel innebar objektifieringsprocessen också att människor med tiden blir främmande för idéerna. Den grundläggande tanken är att i takt med att en idé blir en "solid verklighet" så ökar risken att människor glömmer bort själva idén bakom den solida verkligheten.

Det här kanske verkar väldigt abstrakt men vi kan se sådana fenomen runtomkring oss hela tiden. Julafton kan vara ett bra exempel för detta:

1. Existerande högtid för avgudar förändras för att istället fira Guds inkarnation i världen
2. Högtiden får sakta relativt fasta former
3. Högtiden blir en del av traditionen och något "alla gör"
4. Folk börjar glömma bort den bakomliggande idén om inkarnationen
5. Kvar blir en slags kokong vars ursprungliga idé sakta urlakas

Ur detta perspektiv kan man få en viss förståelse för varför även ateister firar jul. Den ursprungliga idén är helt enkelt bortglömd eller så bryr man sig inte om den. Den ursprungliga idén blev först objektifierad (Fira Guds inkarnation) och sedan bortglömd, vilket Hegel skulle kallat för "förfrämligad" (En traditionell högtid som man firar för skojs skull).

För Hegel förs mänsklighetens historia framåt av insikten om den här processen. Det kanske låter lite abstrakt men de flesta kanske känner igen mönstret: Ateisten inser hur julen endast är en form av konstruktion av idéer som inte är relevanta för henne. Eller i bästa fall hur de forna idéerna faktiskt har en stor relevans och sanningshalt än idag. Förfrämligandet för idén bryts genom insikten och en ny position nås. Ibland refereras dessa steg till som tes, antites och syntes. Detta var ett nyare sätt att se på mer klassiska dialoger som återfanns hos t.ex. Platon där två motstridande sidor gestaltades i personer som förde en diskussion framåt och nådde till nya insikter.

En annan hörnsten i många filosofier är en slags vision av vad det goda livet innebär. För Hegel finns den högsta formen av detta i en varelse som han kallar för "Den slutgiltiga människan", en människa som har total självinsikt och genom det en total insikt i de universella kategorierna och världen. En sådan människa skulle bli immun mot förfrämligande och nå en form av upplyst stadium.