Att leva mellan världar

Konstigt nog är det först på senare år som jag tydligare börjat uppleva en kontrast mellan mig själv och min omgivning. Efter en hel del fundering, ett samtal med en socionom och upptäckten av individer i liknande sammanhang har jag kommit fram till att detta troligen beror på att jag genom åren har genomgått ett radikalt utbyte av miljöer och kontexter. Att komma från en arbetarklassfamilj med invandrarbakgrund och ge sig ut på en lång resa, från arbetarklass-sammanhanget, ateism och okunskap genom tro och utbildning mot ett domän som närmast kan beskrivas som "övre medelklass" är något som minst sagt börjar ge skoskav.

Det finns tre aspekter som behöver redogöras för att få översikt över den här resan. Dels är det resan från att vara invandrare till att vara svensk, dels är det resan från ateism till tro och dels är det resan från arbetarklass mot en övre medelklass (i någorlunda kronologisk ordning). Låt oss börja från början med resan invandrare - svensk.

Axplock av kontraster

Med tiden har jag upplevt en hel del betydande skillnader mellan mig och mina svenska vänner, kollegor och bekanta. För att beskriva dem måste jag generalisera något men låt mig ge några axplock (ta dem med en nypa salt):

De goda bråken

Jag upplever inte bråk som något negativt i sig självt, utan som en möjlighet att investera känslor och tid i en person, vilket i längden leder till en djupare och bättre relation. Att undvika bråk är inte att undvika problem, utan snarare att markera att man inte anser att en person är värd att ha att göra med, kanske på grund av helt oacceptabelt beteende, kränkande åsikter eller liknande. Med dessa människor kan man lugnt och sansat diskutera.

Detta är något som jag fick lära mig med tiden. I början förstod jag inte riktigt varför min mamma blev arg på mig när jag inte blev arg tillbaka på henne. Med tiden förstod jag dock poängen och kan tycka att ett sådant meningsutbyte kan vara bra mycket mer terapeutiskt än att helt enkelt undvika problemet. Detta är självklart också något problematiskt i Sverige eftersom jag ibland kan upplevas som en stridstank som plöjer igenom ett problem utan att låta det vila, men med tiden har jag också lärt mig att kompromissa - åt båda hållen.

Manligt och kvinnligt

Jag anser att kvinnor bör underordna sig sina män och inte fokusera för mycket på att vara individer och att förverkliga sig själva.  När jag säger detta uppfattas jag omedelbart som problematisk. Att hastigt bli placerad i ett fack bland "andra sexister" är inte ovanligt. Känner du dig träffad? Men jag är inte klar utan fortsätter: det samma gäller självklart män, de ska underordna sig sina kvinnor och inte framhäva sig själva. Jag är med andra ord mot idioti, i ordets ursprungliga bemärkelse: att vara sin egen. Jag tror mer på att man tillsammans, genom underordningen, skapar en enhet som är större än dess beståndsdelar.

Och när jag säger att en kvinna beter sig kvinnligt så är det inte en förolämpning utan en komplimang! Det jag försöker artikulera när jag säger något sådant är att män och kvinnor inte utgör en homogen massa, utan två komplimenterande delar. Men gång på gång så antas det att jag, när jag kallar en kvinna för kvinna eller kvinnlig, förolämpar dem! Men att kalla någon för man eller manlig är såklart okej. För mig är detta helt bisarrt och säger mer om Sveriges kultur än vad det säger om mig.

Överdrifter som alla/ingen är med på

Jag använder mig gärna av hyperboler. Peter är alltid sen. Anders ska alltid käka på Mc Donalds. Hans super hårt ikväll. I själva verket är Peter bara ibland sen eftersom han bor långt bort, Anders ville ha samlarglas på McDonalds och Hans drack hela tre öl istället för två som alla andra gjorde. Det här förstår oftast mina "invandrarpolare", medan mina svenska vänner har en tendens att se mig som något av en lögnare. Historier kan dessutom vara något elastiska istället för cementerade. Detta är helt okej, även när andra berättar historier om mig som har töjts ut en hel del. Jag invänder inte med nödvändighet. Hellre ett gott skratt än exakthet, i alla fall när det gäller saker som inte är av livsavgörande karaktär.

Känsla av nationalitet

Sist men inte minst kan jag relativt oproblematiskt hävda att Sverige är mitt fosterland, och att jag är stolt och glad över att ha vuxit upp här - utan att bli anklagad för att vara rasist. Ibland blir jag det ändå men anklagelserna korrigeras illa kvickt när det kommer i dagen att min familj är invandrare - vi kan ju inte vara rasistiska (eller?).

Blattekvällar

Jag är inte ensam om de här och många andra kollisioner, vilket en dag ledde till instiftandet av de väldigt adekvat namngivna "Blattekvällarna". Detta är kvällar när jag och någon eller några av mina närmre vänner med invandrarbakgrund (missionärsbarn inräknade) träffas för att prata om hur det egentligen är att stå med var fot i olika kulturer. Till sitt väsen är dessa träffar lika mycket gruppterapi som de är lättsamt umgänge och även om de inte inträffar särskilt ofta numera så har de en speciell plats i mitt hjärta. Samtalsämnena är ibland mörka, näst intill bisarra och ibland väldigt lättsamma. Vi pratar om allt från dåliga livsval, slagsmål, tro och uppväxt till samhälls- och kulturkritik (oftast av båda kulturerna), matvanor och språkbruk.

Att vara "fast" mellan två kulturer är verkligen inte uteslutande negativt. Människor som befinner sig i en sådan situation har i min mening bättre förutsättningar än respektive kulturers "renblodiga" anhängare att kritiskt överblicka kulturerna och identifiera skadliga element i dem. Men detta kan också innebära att man, likt jag själv, i varierande mån förlorar en känsla av tillhörighet. Kritiken man kommer med uppskattas inte heller alltid. Ibland kan jag verkligen känna mig som UFO-fanatikern med foliehatt som insisterar på att den ena absurditeten efter den andra stämmer: UFO:n förde bort mig, Sverige har ett flertal integrationsproblem, om jag inte bär en foliehatt kan utomjordingarna läsa mina tankar, hederskultur är inte oproblematisk, delfinerna kommer att ta över världen och så vidare.

Jag börjar misstänka att jag så att säga har ärvt någon form av "kulturella antikroppar" från båda kulturer. För mig är ingendera av kulturerna "normala", de är alternativ, versioner av sociala normer och umgängessätt. Det förhåller sig kanske likadant som mitt förhållande till språken. Det första språket jag lärde mig var kroatiska, men efter några år blev jag tvärt tvungen att helt och hållet sluta bruka språket på grund av vissa individer som kom från andra delar av forna Jugoslavien. Svenska kunde jag en del, men nu blev mitt andraspråk mitt enda språk och efter några år slängdes engelskan in i leken. För att vara som mest bekväm idag behöver jag bruka både engelska och svenska samtidigt (kroatiskan har jag nästan helt tappat). Jag tappar ord i båda språken på ett sätt jag betvivlar är normalt för en tvättäkta svensk. Men jag måste ändå erkänna att jag är glad över att kroatiskan marginaliserades. Jag har inget tvivel om att detta hjälpte mig att integreras och få bättre resultat i skolan och således bättre förutsättningar i livet. Det har förvisso gett några intressanta "buggar" i senare dagar, men jag väljer att se det som "karaktär".

Men min "språksituation" kan fungera som en bra liknelse för min "kulturella situation": Jag tappar ibland smaken för bitar ur såväl svensk som kroatisk kultur, men på något sätt kompletterar de varandra på ett sätt som låter mig uttrycka mig själv. Jag ser fördelarna, nackdelarna och skillnaderna mellan de båda kulturerna på ett sätt som man kan säga placerar mig någonstans i mitten, vilket har den fördelen att jag är immun mot vissa aspekter av båda kulturer: Jag kan inte placeras i facket "rasist" för att jag säger att jag älskar Sverige; jag känner mig inte heller tvungen att orientera mig utifrån "vad andra ska tänka om mig", som har varit ett vanligt inslag i min kroatiska sida (okej, jag är inte helt immun här, men ändå).

Baksmällan

Samtidigt är det hela inte lätt för det behöver förr eller senare mynna ut i det som verkar hända mig nu: Det som Rose Ebaugh beskriver som "rollutträde", dvs. ett utstigande från både rollen "svensk" och "invandrare" in i en ny, tredje roll som till skillnad från de föregående har en bättre förmåga att skapa känslan av tillhörighet. Vad kommer denna nya identitet att innebära? Det vet jag inte riktigt, men ett är åtminstone klart, den kommer att vara rik på något som H. R. Fusch Ebaugh kallar för "kulturell baksmälla" [1], från båda sidor. Kanske kan den identiteten hjälpa mig att bättre hantera de tillfällen då jag får höra "man märker att du är blatte", och de tillfällen som jag får höra "man märker att du är svensk" på ett vettigt sätt. Kanske får jag ett bättre svar än "ja", till båda. Kanske är jag semi-blatten?

Men tills dess finns en hel del grubblande kvar att göra. Det är inte en process som bör påskyndas. Nackdelar och fördelar ska vägas, ångesten ska kännas och bearbetas, mycket arbete ligger framför mig.

Här sätter jag stopp för stunden, men jag hoppas att det kan bli lite diskussion om ämnet i kommentarerna. Känner du igen dig? Vill du tillägga något? Skriv en rad här nedan.

Citerade verk

[1] Fusch Ebaugh, H. R. (1988). Becoming an Ex: The Process of Role Exit. Chicago: University of Chicago Press (Sidan 5).