Kapitel VI

[1] Prästerna kommer att lägga räkenskap för alla som har anförtrotts dem. Detta bygger Johannes på Heb 13:17: ”Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era själar eftersom de en gång skall avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er.” (Bibel 2000) Oerfarenhet, okunnighet eller påtryckningar är inte giltigt som försvar. Prästen är satt för att stöta i hornet och om en enda kommer på fall står han till svars för det.[11]

[2] Inte ens de som dragit sig undan till öknen litar på att det är tryggt där, de värnar om sig själva för att frimodigt kunna träda fram inför Gud. ”Hur mycket styrka och kraft behöver då inte prästen för att skydda sin själ för alla fläckar och bevara den andliga skönheten oskadd?”[12] Speciellt verkar Johannes betona att man ska akta sig för att lockas av kvinnor, både de som är vackra och de som inte är det.

[3] Prästen måste vara vaksam och utöva självbehärskning. Även män kan komma med lidelser, slaveri under smicker och dåraktigt skryt. Den som älskar ensamhet är befriad från allt detta, skriver Johannes. Munkarna har det därför lättare, de har inte bränsle till tankens eld.

[4] De flesta som står under prästen är bundna av världsliga bekymmer och därigenom trögare i det andliga. Därför måste prästen genom ständig upprepning göra så att åhörarna förstår. Det finns mycket bland åhörarna som hindrar dem och förblindar dem. Det enda som kan hjälpa är nattvarden. Prästerna är jordens salt och därför anser sig Johannes inte vara värdig äran. En präst får inte behandla alla åhörare lika, engagemanget kräver inlevelse och noggrannhet så att Gud äras och kyrkan byggs upp.

[5-7] Munkarna har många bördor men prästerna har fler.  Det faktum att präster lever i avskildhet skonar dem från många och svåra synder. Den som ägnar sig åt stora skaror och låter själen bli fast och orubblig är som en styrman som kan styra skeppet genom stormen.

Johannes menar återigen att han inte är utrustad för en tjänst som präst.  Han är van vid ensamheten men det är få som utmärker sig när de går från avskildhet till en offentlig position. Som präst är prövningarna annorlunda och den som lever i ensamhet blir oerfaren och utsatt.

[8] Basileios blir upprörd av detta och frågar om de som rör sig mitt i världen och har timliga omsorger och blir utsatta för stridigheter ska förstå kyrkan. Johannes svarar att sådana världsliga människor ska inte ens utses till präster. En munk som kan behålla allt sitt goda även i det offentliga är att föredra. Han kommer att prövas likt metall i en eld. Den som vårdar hjorden måste dock ändå fråga efter kvinnorna eftersom de lätt felar, men just därför måste han vara på sin vakt.

[9] Beskyllningar, klander och otidlighet kommer framför allt från de som saknar gott omdöme. En god föreståndare ska dock inte förakta detta utan bemöta anklagelserna milt utan att bli uppretad. Prästen bör vara ivrig för att upplösa och hejda onda rykten men också för att förutse och förebygga deras uppkomst så att ryktena inte blir övermäktiga.  Prästen måste alltså övervinna både sina egna och andras fel.

[10]  Basileios invänder och säger att Johannes nu är fri från bekymmer då han lever ensam. Johannes svarar med att ingen människa lever ett liv fritt från bekymmer. Men att vara präst innebär mycket mer bekymmer.  När man blir räddad bryr man sig om sin nästas räddning.  Men att bli präst menar Johannes skulle dra både honom och andra ner i fördärv.

[11] Israel var värt ett hårdare straff eftersom en ära hade skänkts dem. När en präst begick en synd var detta värre än när någon annan gjorde det och en prästs offer skulle vara lika stort som hela folkets. Prästerna står alltså över mer vård och straffas hårdare än lekmännen.

[12] Johannes menar att han har många brister så som begär efter ära och vrede. Han kan behärska sig men skulle inte kunna göra det om han utlämnades åt folket. ”Jag har en svag själ, liten och lättledd inte bara av dessa lidelser utan av avunden, som är bittrast av allt”.[13]  Sådan är själens lidelser. Johannes beskriver att han under episoder grips av syndanöd men hade inte tidigare avslöjat dessa känslor för Basileios.

Johannes beskriver sig själv som en ful och tarvlig man som närmar sig kyrkan som är som en allt igenom skön och vacker kvinna. Han är fylld av missmod och känner sig om en pojke som vuxit upp i vildmarken som man iklär en rustning och visar krigets alla fasor och sedan ber honom leda hela hären.

[13] Djävulen har farligare utrustning än brons och pilar. Den död som han orsakar är värre än den som pilar orsakar. ”Ingen kan så många former av list och sven som denne onde”, skriver Johannes.[14] Man märker inte när han plötsligt överfaller en och därför är hans krig farligare än de andras. När den som är svag ska leda kampen utelämnas alla han ansvarar för till djävulens angrepp.

Dialogen avslutas med att Basileios förstår Johannes flykt. Han ber om Johannes hjälp att bära de bördor som står framför honom och de skiljs med Johannes ord ”Jag tror nämligen…att genom Kristus som har kallat dig…skall du få en sådan frimodighet i denna tjänst, att du kan ta emot även mig på den dagen i din eviga hydda.”[15]