Johannes Chrystostomos: Om prästämbetet
Kapitel V
[1-3] ”Det gäller att lägga ner stor möda på förberedelserna av predikan för folket”, menar Johannes.[8] De som kommer för att lyssna vill ofta inte bli undervisade utan mäter bara vältaligheten. Skaran håller på den ena och den andre talaren. De är för en talare och emot en annan utan att lyssna på dem. Talarna kan också anklagas för det ena och det andra. ”Det behövs alltså en ädel själ som vida överträffar min obetydlighet för att hejda hopens ohämmade och onyttiga njutningsbegär”, avslutar Johannes.[9] Förkunnaren måste både ha förmåga att tala och ett förakt för beröm. Om det ena saknas så blir det andra till ingen nytta. En verkligt god ledare bör vara stark i båda delarna, alltså förmågan att tala och föraktet till beröm. Som en god kusk ska han hålla båda tyglarna i händerna.
[4] Han får inte heller frukta och bäva för ogrundade anklagelser. Även om de har uppkommit av lögn eller slump måste de släckas. Ifall baktalarna inte kan övertalas får man helt enkelt låta bli att bry sig om det. Men missmod har kraft att bryta ner själen. Prästen bör behandla sin flock som en far behandlar sina barn.
[5] Även de som är begåvade i talet har mycket jobb framför sig. En talare måste med ständig flit odla sina kunskaper och på det sättet har de lärda mer att jobba på än de obildade. De som har fått fler gåvor har mer ansvar. Åhörarna har en tendens att ringakta och utsätta för spott och spe när en talare försummar sina gåvor så som alla människor gör ibland. De bryr sig inte om att talaren kan ta åt sig. Människor tenderar att se till människors brister och inte till deras förtjänster.
[6] Den skicklige talaren behöver alltså vara flitig och tålmodig. Han måste stå ut med avund och hat utan anledning, annars löses han själ upp av sorgen som följer. Ibland är det så att den som talar bäst får minst applåder och går därifrån utan ett tack. Men man får förlåta dem för deras okunnighet.
[7] Den som ger sig in i kampen att undervisa får inte bry sig om okunniga människors lovord och inte nedslås av dem utan han ska forma sina ord så att de behagar Gud. Detta ska vara det enda rättesnöret för predikanten. Får han beröm ska han inte visa bort vänligheten men om det uteblir ska han inte grubbla eller sörja över det.
[8] En som grips av att vinna beröm har ingen nytta av sina mödor eller talkonst. Hos en sådan blir sinnet grumligt och ivern att arbeta med Ordet upphör. Han drivs till att göra många fel. Predikanten bör inte heller frukta när en underordnad överträffar honom. Detta menar Johannes att han saknar. Man behöver ”en själv av diamant”.[10]