Johannes Chrystostomos: Om prästämbetet
Kapitel IV
[1] Basileios invänder med att hävda att Johannes inte själv önskade ämbetet. Är hans ängslan då befogad? Johannes skakade på huvudet, log och fortsatte sin utläggning. Inget straff skulle vänta honom för att utan erfarenhet bli satt att sörja över Kristus hjord, men uppdraget i sig skulle vara straffet eftersom han skulle visa sig vara usel på att fullfölja det.
Saul hade ingen iver till kungadömet men han fick det ändå. När han kom på fall hade han dock bara sig själv att skylla. Det finns ingen ursäkt för de som felar, vare sig de blivit utsedda som Mose, eller ryckt till sig äran. Judas blir en arketyp för detta. När man tar emot värdigheten blir prövningarna hårdare. Därför kan inte svaga kasta sig in i värdigheten.
Johannes menar dock att Basileios inte är svag. Den som ska få värdigheten måste pröva sig själv för han kommer att ha ansvar över många själar.
[2] De som för fram ovärdiga gör sig medskyldiga till deras synder. Detta gäller även om de inte känner kandidaten, snarare förvärrar det situationen. Även de som viger måste pröva kandidaten ”Ty den som ger myndighet åt den som vill försöra kyrkan är ansvarig för vad denne tar sig till med.”[4] Men framför allt måste kandidaten pröva sig själv. Ifall han finner sig ovärdig bör han dra sig undan, även om de andra kallar på honom. En som inte kan bygga hus tar inte för sig det. Prästen måste kunna förvalta Kristi kropp och få den att stå emot makterna.
[3] Kristi kropp är utsatta för faror och sjukdomar. De som ska bota den tänker ut många slags mediciner. Prästen behöver gärningar och undervisning i Ordet, detta är en medicin. Ibland behöver man bränna och skära. Under och mirakel är Ordet i praktik, men denna makt finns inte kvar, säger Johannes. Därför måste vi vara mer angelägna att Kristi ord ska bo i oss. Olika vapen och medel måste användas mot olika fiender.
[4] De som skall upphöjas måste ta upp striden mot alla och känna till alla stridssätt. Johannes beskriver tvister som ”fältslag” där envar har till uppgift att kontra anfallarna. Ifall det bara blir en liten spricka i ”stadsmuren” gör resten av muren ingen nytta. Herden måste veta hur man ska vederlägga heresier eftersom ”vargen [kan] genom en enda heresi sluka större delen av fåren”.[5] Johannes nämner explicit Valentinos, Markion, manikéerna, Sabellius, Paulus av samosata och Areios som heretiker.[6] Johannes skriver att de två sistnämnda utesluter lagen ur Skriften, medan judarna försöker hålla alla dess bud. Guds styrka undviker båda överdrifter och går en medelväg, skriver Johannes.
[5] Herden måste också vara skicklig på att debattera för att kunna hålla reda på alla spekulationer bland sina egna. Dessa spekulationer är ibland lika dåliga som anfallen utifrån. Vissa forskar i irrelevanta ämnen och söker kunskap som inte går att finna. Herden måste med hjälp av Ordet kunna stilla sådana människor eftersom de är de svagaste och nyfiknaste.
[6] Basileios tar upp inledningen av 1 kor 2 och menar att Paulus inte utvecklade sin vältalighet för korinthierna som prisade vältalighet. Johannes antar att Paulus var obildad i retorik men hade en stark tro och gjorde många under. Han levde också på rätt sätt och kämpade för Kristus. Johannes menar också att han visst var bildad, annars kunde han inte kämpa för troslärorna. Paulus sa endast att han var olärd i talkonsten, men om man kan kämpa för sanningen i troslärorna då kan man också anses vara lärd.
[7-8] Med tanke på att Paulus sändes ut till hedningarna och att han utlade Skriften i längder och diskuterade med allehanda folk och blev beundrad av många i både debatt och predikan, så man kan inte anta att Paulus inte utmärkte sig genom sin talkonst. Även hans epistlar är tecken på detta. Johannes menar också att Paulus vill att de ska bli skickliga i detta. [7] Det räcker inte med att handla för att undervisa. Undervisning kommer genom det man gör och det man säger.
[9] Den som undervisar andra måste ha erfarenheter av strider mot heresi. Han måste själv stå stadigt. Ifall en präst saknar vältalighet kan det bli så att de han leder tror att läran brister, när det egentligen är prästen och genom detta skadas kyrkans enighet. Johannes menar att detta är en av anledningarna till att han inte bli präst.