Johannes Chrystostomos: Om prästämbetet
Kapitel III
[1-4] ”Om någon ställt mig inför valet att bli överbefälhavare eller kung och jag gått med på det, skulle ingen ha dömt mig som högfärdig utan som galen”, skriver J. Flykten har ingenting med fåfänga att göra, då skulle han snarare tagit emot värdigheten. Prästämbetet är en himmelsk värdighet som inger fruktan.
[5-6] Den Heliga Anden skänker en stor heder till prästerna som har uppdraget att förvalta himmelska ting. Allt de binder på jorden är bundet i himlen och allt de löser på jorden skall vara löst i himlen. Kungen har delat med sig av sin makt. Det är endast prästerna som kan döpa och ge nattvard, vilket är en port till himlen. Prästerna har större makt än föräldrar eftersom de kan förlåta synder.
[7-10] Paulus var störst i iver och nåd och han bävade för sin upphöjelse. Ifall någon förde fram en skomakare till att vara befälhavare skulle man inte kunna göra annat än att lyckönska honom om han flydde sin väg. ”Fler bränningar slår mot prästens själ än de stormar som upprör havet”, skriver J. och begäret efter fåfäng ära är värst. Man kan inte skylla detta på ämbetet utan endast på de människor som missbrukar Guds gåvor. Det finns de som inte lärt känna sin egen själ eller vikten av ämbetet som tar emot det. En präst måste se till att den egna själen blir ren. En präst bör vara en som kämpar med iver och stupar tappert, en vaksam och klarsynt man som har tusen ögon åt alla håll eftersom han inte bara lever för sig själv utan för en stor skara. J. anser sig vara slö och trög och knappt klara sin egen frälsning. Han är som en klen idrottsman vars svaghet inte syns för han har stannat hemma och inte tävlat.
[11] När präster väljs är det ofta oenighet. Detta är för att man inte ser till deras andliga styrka utan man ser till aspekter som egentligen är irrelevanta, såsom rikedom, en känd släkt, har rätt vänner eller släktingar. Men Johannes anser inga av dessa skäl vara trovärdiga. En som ska tillträda prästämbetet behöver både fromhet och förnuft. Flera av Johannes bekanta har levt i askes och fromhet när de var ensamma, men detta brast när de kom ut bland folket.
Johannes artikulerar att människor vigs av alla möjliga irrelevanta anledningar. ”Kan det hända något värre än att löjliga och ondskefulla människor blir gynnade på grund av sådant som borde ha lett till bestraffning?” [1], frågar han sig. Det är en världslig ordning som har trängt in i Kyrkan. Man utnämner inte bara ovärdiga utan avvisar lämpliga kandidater. ”Följden blir att Kristi hjord ingenstans kan finna ro och andas ut”. [2] Detta är så föraktvärt att det är värt ett särskilt helvete.
Gud är god och mild och ärar ringa människor, men de använder sin ära till att trotsa honom som har gett den och går emot hans vilja. Man bortvisar lämpliga kandidater av avund och hittar på alla möjliga anledningar. Biskoparna borde sätta sig emot detta. Biskopen bör vara enkel, sträng, god och leda men samtidigt vara öppen, omutlig men foglig, ödmjuk utan kryperi, energisk och mild. Endast församlingens uppbyggelse ska stå i fokus. Men detta anser sig inte Johannes besitta.
[12] Johannes fortsätter med att kritisera hanteringen av änkor. Att skriva in dem på måfå i församlingen kan leda till stor förödelse. Församlingarna får inte stötta de änkor som förstör äktenskap och beter sig ogudaktigt. Detta drar på sig Guds straff och människors domar. Men de som är lämpliga ska man försörja efter deras behov. Prästen måste ha ett rikt tålamod för att kunna handskas med änkor, skriver Johannes som verkar anse att änkor har hysteriska tendenser. En föreståndare får aldrig bli uppretad av dem och måste vara sympatisk, annars kan man förvärra deras missmod. Man måste också förvalta de pengar som ska delas ut på ett bra sätt så att inte fattigdomen utökas, för sjukvård och härbärgen kostar mycket.
[13] Jungfrur är högt skattade av Johannes och samtiden, men även dessa är inte utan sina brister. Johannes gör en distinktion mellan änkor och jungfrur: Om en änka skvallrar, grälar med de andra, smickrar, kommer med fräckheter och visar sig överallt ute på torget, så bryr man sig inte om det. Men jungfrun har ställt upp för ett högre mål.[3] Prästen har alltså mycket att göra även här. Han kan inte alltid vara nära dem som en fader men inte heller kan de blott sitta hemma. Ifall hon sitter hemma behöver en annan kvinna komma med det som hon behöver. Johannes anser att jungfrun bara bör gå ut några få gånger om året när behov uppstår. Biskopen ansvarar för allt detta.
[14] En annan prövning är rättskipning. Att finna vad som är rätt och sedan inte låta sig smutskastas är mödosamt. Det finns präster som gjort rätt men inte fått stöd av andra och därav ”lidit skeppsbrott i tron”. Prästerna bör även besöka hemmen, men detta döms dem för av folket och anklagas för allt möjligt. Därför bör han kunna stå fast trots anklagelser och inte ge med sig i vrede.
Exkommunikation är en annan plikt som måste utföras, men en syndare får inte straffas mer än nödvändigt så att han inte går under i sin sorg. Envar har anledning att bäva inför den tid då vi ska lägga räkenskap, ännu mer de som även ansvarar för andra.