Del 3: Liturgisk tid

11. Daglig bön

NT indikerar att åtminstone vissa tidiga kristna hade som vana att be dagligen. De första kristna bad troligen under de judiska bönetiderna. Vissa bad under morgon och kväll, andra tre gånger per dag. Didache instruerar sina läsare att be tre gånger per dag, men säger inte exakt när. (s. 77) De tidigaste kristna förväntade sig att Jesus snart skulle återvända och såg sig som kallade till att vara vaksamma. Men när Kristus återkomst verkade dröja blev teologin kring daglig bön dunklare. (s. 78) Dåtidens författare såg Paulus uppmaning att ständigt be som den enda regeln bindande för en kristen, men de tenderade att se den som uppfylld genom att göra hela ens liv till en lovsong till Gud.  Tertullianus talade om bön som något som gjorde forntidens offer överflödiga. (s. 79)

Efter Konstantin började kristna att hålla offentliga bönestunder. De var motsvarigheter till de dagliga morgon och kvällsoffren föreskrivna i GT. Dessa inkluderade (1) hymner, psalmer och lovsång samt (2) bön för kyrkan och världen. Tanken om att detta fullbordade offren i GT gjorde att man under 400-talet offrade rökelser i samband med bönestunderna. Vissa ansåg att dessa dagliga böner var ett näst-bästa alternativ till att ständigt be. Speciellt framtonad var åsikten bland kristna i Alexandria som var influerade av Platon och Stoismen. (s. 80)

Detta byggde ögenfäderna och den monastiska rörelsen vidare på under 300-talet. Nästan alla viktiga kristna biskopar under 300-talets andra hälft hade vid något tillfälle varit munk och den kristendom de förmedlade hade en monastisk karaktär. (s. 81 f.)

12: Söndag

NT innehåller tre möjliga allusioner till söndagen som vilodag [1], men det är oklart exakt hur dessa ska tolkas, enligt B. (s. 83) Söndagen var troligen inte den kristna sabbaten utan en dag som de kristna hade sina veckomöten på. En anledning till att just söndagen valdes kan ha varit att Jesus uppstod på veckans första dag, vilket var söndag i judisk tradition. Tidiga judisk-kristna samlades på söndagmornarna för att studera Guds Ord, likt judarna. (s. 84) Nästan allt pekar på att de kristna under de första tre århundradena brukade fira nattvarden på söndagar. Det var på söndagarna som kyrkan kom samman och uppenbarade sig själv i firandet av nattvarden. Man mindes inte bara Kristus återuppståndelse, man firade också sin gemenskap med Honom. (s. 85)

”Herrens dag” var ett gammaltestamentligt begrepp som användes av de kristna som en symbolisk förväntan av den kommande tidsåldern där Kristus skulle vara Herre över alla. Man kallade också söndagen för ”den åttånde dagen”, för att symbolisera att den var ”nämre Gud än talet sju”. (s. 86)

13. Påsk och pingst

Tidiga kristna källor avslöjar att det fanns två huvudsakliga sätt att fira påsk på. Det sättet som kom att bli universellt var att man höll fastan som följde efter Pesach. Firandet fokuserades på Kristus uppståndelse, som inträffade på en söndag. Det andra sättet var att se påsken som en åminnelse av Jesus död som firas natten mellan den 14:e och 15:e Nisan. Att fira påsken på en söndag var en senare utveckling som passade väl in i traditionerna. (s. 88)

Det ursprungliga fokuset av högtiden var inte Kristus uppståndelse utan ”Kristus, lammet”, som offrades för människornas skull (1 Kor 5:7) (s. 89)  Mot slutet av 100-talet blev en utveckling i Alexandria tydlig. Man fokuserade på ”passage” snarare än ”passion”, på resan från död till liv. I Egypten och Syrien fanns det under 200-talet begynnande tendenser att se påsken som en tre dagars övergång från död till liv. (s. 90) Fasta förknippades tidigt med påsken i kristen tradition, men variationer förekom. Söndagar ansågs vara olämpliga för fasta, men lördagar antogs inför påsken. Vissa i Egypten och Syrien fastade i sex dagar, från måndagen till slutet av lördagen, i samband med påsken. (s. 91) Mot slutet av 300-talet började man fira långfredagen som en minnesdag för Kristus död. Mot slutet av 100-talet talar flera källor om en 50-dagars period efter påsk associerad med glädje och firande. Pingsten blev en ren kristen tradition som förlängde påskfirandet, skriver B. (s. 93)

14. Julafton, trettondagen och påskfastan

Ingen lokal kyrka firade i början både den 25:e december och 6:e januari. Varför just dessa datum valdes är oklart, men det kan ha att göra med att man ville kontra hedniska högtider. (s. 94 f.) Det man firade med julafton var inte bara den historiska händelsen då Jesus föddes, utan en bekräftelse av Guds Sons inkarnation. Detta kan ha tillkommit som ett sätt att kontra den arianska heresin. (s. 96)  Trettondagen kan ursprungligen ha varit en åminnelse av både Jesus födsel och dop och för att undvika en adoptionistisk teologi separerades de båda dagarna. (s. 96)

Påskfastans ursprung är Egypten, där man under tidigt 300-tal använde Jesus 40 dagar i öknen som förebild. Under sent 300-tal hade seden spridit sig till andra delar av världen. Stegvis lade diverse kyrkor till fler fastedagar, för att kompensera för de söndagar man inte fastade på. (s. 98)

 

15. Helgons dagar

Innan 300-talet var den enda årliga högtiden påsken. Lokala kyrkors kalendrar fylldes ut med lokala martyrers dödsdagar. Den tidigaste referensen till denna praktik är Polykarpus martyrdom i mitten av 100-talet. (s. 99 f.) För att fira martyrerna följde man grekisk-romersk kultur och höll en måltid vid deras gravar. B. understryker att man inte tillbad helgonen, detta var strikt förbjudet. Man hedrade istället dem och bad dem om förbön. (s. 101)