Early Christian Worship:
A Basic Introduction to Ideas and Practice

Det som följer är ett referat av Paul F. Bradshaws introduktion till tidiga kristna idéer och praktiker. Jag lägger ut det eftersom en vän ville läsa det och tänkte att jag likaväl kan offentliggöra det. I sin korta introduktion berör Bradshaw en rad intressanta praktiker i den tidiga kristendomen och skisserar grovt hur dessa utvecklas. Bland det som beskrivs finns dopet (barn och vuxendop), nattvarden och helgdagar såsom julafton och trettondag jul.

Del 1: Kristen initiering

1. Begynnelsen

Jesus lämnade inte sina lärjungar med doktriner utan en erfarenhet som förändrade deras liv. Huruvida doppraktiker började med Jesus själv eller med kyrkan efter han återuppstått är inte en lätt fråga hävdar Bradshaw (B.). (s. 3)  Vad som kan varit involverat i dopet förutom nedsänkningen framgår inte explicit i NT, men flera texter talar om att man döper I Jesus namn. (s. 4)  Apg 2:38 talar om att omvändelse måste föregå dopet. Vissa texter pekar på att Anden utgjuts efter dopet (Matt 3:16), andra att Anden kan utgjutas innan dopet (Apg 10:44ff.) (s. 5) Bradshaw (B) hävdar att det språk och de bilder som används för dopet i NT stödjer idén om att det fanns variationer i liturgin från plats till plats. (s. 6 f.)

2. Syrien och Egypten

Kapitel 7 i Didache innehåller en dopordning som talar om dopet i Fadern, Sonen och Den Helige Andes (DHA) namn. Exakt hur dopet sker verkar bero på omständigheterna. Levande vatten föredras men att hälla vatten på huvudet godkäns också. Ordingen är daterad till mellan år 50-200. Dopet föregicks av en tid av fasta. (s. 9)

Den pragmatiska karaktären av dopordningen tolkar B. som ett tecken på att kyrkan rörde sig från utomhus- till inomhussammanhang. I Didascalia Apostolorum (DA), en kyrkoordning från 200-talet, talar om hur dopkandidaterna först måste smörjas med olja (vilket förutsätter behovet av kvinnliga diakoner för kvinnliga dopkandidater). (s. 10) I Thomasakterna (200-tal) finns flera beskrivningar av dop. Två refererar till smörjelse med olja innan nedsänkningen och nämner smörjelse av hela kroppen. B. lyfter fram Gabriele Winkler som hävdar att den tidigaste praktiken var att endast använda olja, vilket förklarar varför man inledde med detta. (s. 11)

Vissa syrianska sammahang använde smörjelse av huvudet som ett tecken på delaktighet i Kristus Ande. B. tror likt Winkler att man i vissa sammanhang använde sig endast av olja men sedan inkorporerade andra traditioner, vilket förklarar varför man associerar oljan med Anden men sedan ändå döper i vatten. (s. 12) De syrianska källorna avsöljar en tvåstegsritual. Dopkandidaterna svarar ”Vi tror” och därefter släpps de in i församlingen och kan lyssna till ordet. (s. 13) Vi har inga bra källor angående de tidigaste doppraktikerna i Egypten men i stort verkar de likna de syrianska. I början fanns först bara en smörjelse. (s. 13)

I Egypten blev det en tradition för kristna att fasta under 40-dagar för att efterlikna Jesus fasta i öknen. Den föredragna tiden för dop var efter den här perioden. I övrigt fanns en bekännelsefaktor med i dopet där man genomgick en ”utfrågning” som dopkandidaterna skulle svara på. (s. 14)

 

3. Rom och Nordafrika

Justinus Martyrer skrev i mitten av 100-talet om doppraktiker: De som är hängivna svär att leva enligt läran och blir lärda att i bön och fasta be Gud om förlåtelse för sina synder. Därefter döps dem i Fadern, Sonen och DHA namn i vatten. Efter dopet ber församlingen för de nydöpta och efter bönen hälsar de varandra med en kyss. Därefter delar de vin (blandat med vatten) och bröd. (s. 15)

Tertullianus skrev i början av 200-talet men nämner inte dopet i någon längre utläggning. Han skriver dock att påsken var mest lämplig för dopet. (s. 17) Efter detta var pingsten att föredra och om inte detta gick an fungerade vilken dag och tid som helst.  Han uppmanar också de som ska döpas att be ofta, fasta, knäböja, hålla nattvakor och be om förlåtelse för sina synder. Den apostoliska traditionen (15-20) innebar att katekumenat-perioden vanligtvis varar i tre år. (s. 18) Vidare nämner Tertullianus att man ber DHA att komma över dopvattnet, vilket indikerar inomhusmiljö. Tillsammans med dopet skulle kandidaten också frånsäga sig djävulen. (s. 19) Kandidaten sänktes ner tre gånger, vilket var en trinitariskt affirmation där kandidaten fick svara på frågor. (s. 20) Själva dopet var en bekännelseakt. Efter vattendopet smordes kandidaten med olja och kroppen tecknades med ett kors, som fungerade som ett andligt beskydd. (s. 21) Efter detta följde handpåläggning av biskopen, genom vilken DHA förmedlades. Efter detta fick kandidaten dricka mjölk och honung tillsammans med nattvarden. (s. 22)

4. Trehundratalets syntes

Under trehundratalet ändrades initieringsriterna eftersom det nu var tryggt och accepterat att vara kristen. Många konverterade för att gifta sig med en kristen eller för att vara en vän eller mästare till lags. Många som blev katekumener hade ingen brådska med processen och en allmän åsikt var att det var bra att skjuta upp dopet så länge som möjligt. Detta ledde till att initieringen blev mer dramatisk till sin karaktär. (s. 23)

Man ville nu associera starka känslor med dopet. Eftersom många konvertiter inte uppvisade tecken på omvändelse införde man en slags upplysningsperiod innan dopet där man försökte inpränta betydelsen av dopet. Förståelsen av dopet som ett sigill betonades och en mer homogen praktik började växa fram. (s. 24)  Påsen var den föredragna högtiden i nästan alla delar av världen, tillsammans med den föregående fastan. Man började också få en mer paulinsk syn på dopet som en ”död med Kristus”. (s. 25) De som ville bli döpta var tvungna att skriva in sig i början av fastan och blev under fastetiden undervisade och utsatta för exorcistiska ritualer: I Rom på varje söndag, i Nordafrika en gång och i Jerusalem och Antiokia varje dag. (s. 26)

Vid den här tiden hade både västra och östra riter smörjelse med olja innan vattendopet, detta ansågs vara beskyddande. (s 27) Man smorde in hela dopkandidatens kropp. I öst hade man ytterligare en smörjelse som inträffade efter vattendopet. (s. 28) Man associerade inte längre smörjelsen med en prästerlig smörjelse eller överföringen av Anden. Ambrosius av Milano skrev att man i hans region utövande trippel nedsänkning, tillsammans med tre bekännelser i förhörsform. Samtidig skrev Chrystostomos att man börjat använda en passiv form (N. döps…). (s. 29) Detta blev standard för alla österliga riter. Chrystostomos skrev också att biskopen utgjuter anden över dopkandidaten. Ambrosius talar vidare om ett andligt sigill som avslutar riten, där Anden utgjuts genom biskopen. (s. 30) Alla tre österliga biskopar: Chrystostomos, Cyrillus och Theodoros skrev att de nydöpta ikläder sig speciella vita kläder som ett tecken på deras renhet och nya liv. (s. 31)

Det fanns ändå fortfarande signifikanta skillnader i strukturen av dopet, främst angående var man ansåg att Anden utgjuts. I östra Syrien var det smörjelsen av huvudet innan dopet. I västra Syrien i vattnet. I Jerusalem var det i smörjelsen efter dopet. Men samtidigt var riterna mer homogena än tidigare. (s. 32)

5. Från vuxen- till barndop

Det är enligt B.  oklart när man började med barndop. Den första tydliga referensen till det kommer från början av 200-talet. Mycket beror på hur man tolkar ”hushåll” i Apg 16:15 och 1 Kor 1:16. B. skriver att det troligen fanns flera dopordingar, där vissa döpte barn och där andra vanligtvis inte gjorde det. (s. 33)  I dopet var kandidaten själv aktiv men detta var inte möjligt för barn. Därför lät man någon tala å deras vägnar. Augustinus var den första som gav en teologisk utläggning som gick ut på att tron gavs barnet genom andras tro. (s. 34)  Man frågade barnet ”tror han/hon” och ”Ja, han/hon tror”. Under 400-talet började att vända på trenden att skjuta upp dopet, med motiveringen att barnen trots allt kan dö när som helst och dopet är ett måste för frälsningen. (s. 35) Tidigare hade teologer betonat barnens renhet, nu betonades arvssynden och barndopen blev mer eller mindre universella. (s. 36) På grund av tidens höga barnadödlighet kunde inte alla vänta till påsk, vilket ledde till att barnen inte behövde ta del av katekumenernas initiering. I rom lät man till och med präster döpa, men de behövde tas till biskopen för att ges ”andens sigill”. (s. 37) Ur detta växte med tiden och omständigheterna konfirmationen fram. (s. 38)