En dag om Jesus

Idag (7:e November) hölls "en dag om Jesus" på Örebro Teologiska Högskola. Till dagen bjöds en rad representanter för kristendomen, judendomen och islam. Moderator var docent och f.d. biskop i Svenska Kyrkan Bengt Wadensjö.

Under dagen fick alla representanter komma till tal, en frågestund hölls och dagen avslutades med en timmas utrymme för samtal och frågor. Under denna period uppstod en tydlig meningsskiljaktighet mellan Wadensjö, som framhävde att Jesus inte är den enda vägen till Gud och (bl.a.) Mikael Tellbe (docent i NT exegetik) som hävdade att detta var en definierande aspekt av den tidiga kristna tron och något som de första kristna var villiga att dö för. På detta svarade Wadensjö "är du beredd på att dö för din tro?". Ifall det var ett utbristande av förvåning, provokation eller annat kan bara Wadensjö själv svara på. Utöver detta var han väldigt noga med att inskjuta parenteser i stil med ”enligt din åsikt” när de andra berättade om sin tro för åhörarna. Detta fick mig att tänka en hel del på den religiösa relativismens natur och nedan vill jag presentera mina reflektioner.

Religiös relativism i tidig kristendom

Religiös relativism har alltid varit något som kyrkan har brottats med. Den kristna tron växte upp i ett samhälle som var tydligt präglad av en religiös mångfald och där rituella offer till gudar och kejsare var kutym (och ibland även lagstadgat). Hänsyn togs i regel inte till vilken åskådning man tillhörde. Kyrkofadern Tertullianus (160-225) hävdade (bland andra) att kristna skulle vägra att offra till avgudar eftersom de var demoner. De kristna anklagades för att undergräva hela samhället genom sin vägran att anamma offren och deras vägran blev starkt bidragande till förföljelse, tortyr och slakt. Själva uppmaningen och påverkan till religiös relativism sågs av Tertullianus som verket av onda andar som ville bryta ner de kristnas ståndaktighet.[1] De kristna hävdade exklusivitet för sina anspråk på sanningen till samhället stora förtret.  Irenaeus skrev om möjligt ännu mer explicit om detta:

…en enda väg leder uppåt, upplyst av det himmelska ljuset, för alla dem som ser. Men för dem som inte ser är vägarna många, dunkla och svårframkomliga. Den ena leder till himlen för att förena människan med Gud, men de andra leder ner till döden genom att skilja människan från Gud.[2]

Dessa utlåtanden var inte särskilt underliga med tanke på bibelord såsom Joh 14:16 ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

Relativismens inneboende problematik

Idag finner vi tendenser i det svenska samhället som framhäver relativism i frihetens namn. Valfriheten och dess inom-goda substans är något som alla är kallade till att acceptera och delta i. Vägrar man är man en heretiker. Man inser inte att relativismen är byggd på ett luftslott och från denna fästning står man och ropar ut sanningsanspråk med en inre logik som kollapsar under sin egen tyngd.  Vad menar jag med detta?

Ponera följande påstående: Det finns ingen absolut sanning. Ett sådant typiskt relativistiskt påstående faller med nödvändighet under sin egen tyngd eftersom själva påståendet förutsätter en absolut sanning, nämligen sin egna. Enligt påståendet finns det således en absolut sanning, nämligen att ”det råder en avsaknad av absoluta sanningar”.

Ifall vi applicerar denna logik på det typiska religions-relativistiska begreppet ”Jesus är vägen, men inte den enda vägen” (och ignorerar att det är ett exegetiskt och hermeneutiskt falsarium) inser vi att Wadensjö, ärkebiskop Jacklén m.fl. egentligen förespråkar något som de själva fördömer, nämligen ett absolut påstående om frälsningen som exkluderar och inte tar tillvara på olika aspekter av människors religiösa upplevelse.

Problemet med att ”alla vägar leder till Gud” är inte att människor får valfrihet, det är att de frånrövas sin frihet till att göra val, goda eller onda, rätta eller fel (även om man inte är medveten om valens natur!) och sedan möta konsekvenserna av sina val, vad än de må vara. Med andra ord tar men helt enkelt bort poängen med friheten genom att likställa alla val med varandra.

Frånsaknaden av vett i religionsrelativismen döljer sig bakom sekulariseringens mantel som effektivt men grundlöst hävdar att religion tillhör den privata sfären, tillsammans med alla andra värderingar. Det låter rimligt eftersom vi lever i ett samhälle som framhäver denna dogm om säkerheten på alltings osäkerhet men det handlar egentligen om litet annat än rimlighetsstrukturer som skapar ett dogmatiskt förtryck av intellektet, född ur upplysningsfilosofin och sekulariseringens paradoxala ambitioner att befria folket från dogmer och förtryck.

Religionsteologins grund

I en öppen religionsteologisk dialog är det inget fel med att belysa sin uppfattnings anspråk på exklusivitet, det är snarare en förutsättning för att de olika parterna ska kunna bilda sig en riktig uppfattning av den andres tro. Religionsrelativismen och dess anhängare skapar inte ett bättre klimat för religionsdialog genom sin "inklusiva" hållning, den underminerar dialogen eftersom den framhåller ”sin egen” ståndpunkt med dess inneboende arrogans och skenobjektiva förhållningssätt. Detta skapar en tankestruktur som försvårar eller omöjliggör en förståelse för de flesta religioners mest grundläggande anspråk på sanning.

I en religionsteologisk diskussion måste man kunna hålla med varandra om att man inte håller med och värna om just olikheterna, annars skadas förståelsen för de olika trosuppfattningarna. Det är endast då man kan börja förstå en religions rika begrepps- och symbolvärld och på riktigt lära känna en religiös människa på djupet och inleda en konstruktiv dialog. Detta gör man aldrig genom att relativisera utan endast genom att erkänna allvaret i den andres åsikter.

[1] Gebremedhin, 1992, s. 78
[2] Irenaeus, 2007, s. 13 (I:I)

Litteraturförteckning

Gebremedhin, E. (1992). Arvet från kyrkofäderna. Skellefteå: Artos Bokförlag.

Irenaeus. (2007). Bevis för den apostoliska förkunnelsen. (O. Andrén, Övers.) Skellefteå: Artos & Norma bokförlag.